”Rem tene, verba sequuntur” och andra anvisningar till examinanderna
Studentexamensnämnden ger gymnasieskolorna vägledning i de officiella bestämmelserna för organiseringen och genomförandet av studentskrivningarna. Bestämmelserna är ett viktigt verktyg för rektorerna, skolsekreterarna och eleverna, som har ansvaret för den praktiska insatsen att genomföra skrivningarna i skolorna på sina axlar.
År 1945 lät nämnden trycka en egen handbok för examinander. I den fick de abiturienter som förberedde sig inför den stora prövningen mitt på våren vägledning i modersmålet, realen och matematikens hemligheter. Syftet var fint, slutresultatet var ännu finare. Det är mycket som har hunnit förändras i examen under 70 års tid, men det finns fortfarande krut i dessa råd 2017.
”Man hör ofta klagomålet att uppgifterna är av mycket ojämn svårighetsgrad: några är väldigt lätta, medan andra är så svåra att ingen examinand skulle klara av att skriva dem. Observationen är korrekt, men slutledningen fel. Det finns ingen uppgift i mannaminne som ingen examinand skulle ha skrivit. Det är motiverat att sakkunniga och mer begåvade elever får en möjlighet att visa vad de kan genom att göra en svår uppgift. I så kallade lätta ämnen kan man klara sig försvarligt eller nöjaktigt, men det är relativt svårt att få ett berömligt vitsord: man konkurrerar då med minst ett hundratal andra. Därför bör man alltså offra den första kvarten till att gå igenom uppgifterna och tänka igenom de egna förutsättningarna, så att man väljer rätt.”
”Det är bra att skriva ner de saker man kommer att tänka på när man läser rubriken i form av korta nyckelord i vilken ordning som helst på papperet och först efter det gruppera in dem i en disposition enligt tidsföljd, betydelse, logiska kopplingar och så vidare. – Även den som är rädd för att dispositionen ska låsa dem och hindra dem att tänka fritt gör klokt i göra upp en disposition över det färdiga alstret för att kontrollera resultatet.”
”’Rem tene, verba sequuntur’ (håll fast vid ämnet, orden kommer sen) är en gammal latinsk stilregel. Detta råd ska även tolkas som att när man kan ämnet är det enkelt att hitta ett uttryck för det. Vid brist på faktauppgifter hamnar man oftast i upprepningar, ältande, överdrifter och tillgjordhet, vilket är typiskt för en svag uppsats. Vissa tror nämligen att längden är det som har störst betydelse, och när stoffet inte längre räcker till bjuder de på samma sak flera gånger ”i uppvärmd form”. Voltaire, den stora franska stilkonstnären, avslutar ett brev på följande sätt: ’Jag ber om ursäkt att jag har skrivit så långt, men jag hade inte tid att skriva kortare.’ Denna paradox innehåller en beaktansvärd sanning: att skriva kort och koncist kräver större eftertanke och ansträngning och därmed även mer tid än tomt och famlande pladder.”
”Elaka tungor hävdar att det var en examinand som klämde ur sig följande svada: ’Tidens tand som torkar alla tårar måste låta gräset växa för de sår som denna frostiga natt har huggit i hjärtat på vårt folk.’ Detta flagranta svammel, som kan tjäna som ett kraftigt varnande exempel på haltande bildspråk, är säkert ett hopkok av flera individers, om inte rent av generationers, felsteg.”
”Enkel tydlighet berövar inte heller mästaren hans rykte. Det finns naturligtvis också negativ enkelhet som kommer av andlig fattigdom och torftighet, men det är inte nödvändigtvis så att den mest begåvade uppsatsskrivaren hamnar i dåligt sällskap genom att försöka uttrycka sig tydligt.”
”Ett par tre skiljetecken som saknas passerar utan större påföljder – människan är tankspridd och ofullkomlig – men inte ens den mest begåvades skildring kan räddas från ett i, om examinanden inte i praktiken visar att han eller hon kan huvudreglerna för skiljetecken. Att kunna dem hör till grundläggande bildning.”
”När man skriver ett svar måste man noggrant ha i åtanke vad frågan innefattar och inte hamna på avvägar. Inom alla ämnesgrupper bör man sträva efter en bra disposition och vara så saklig och kortfattad som möjligt. Ett mycket omfattande svar som man har kommit fram till genom att behandla och utvidga betydelselösa sidospår eller med onödig mångordighet, sänker direkt värdet på svaret. Naturligtvis bestäms längden på svaret framför allt av uppgiftens art. Å andra sidan kan det finnas frågor som bara har en kort förklaring i läroböckerna eller som nämns kort på olika ställen. Då är det i regel fråga om en uppgift för vilken det inte räcker att kunna det som står i läroboken för att uppnå ett nöjaktigt vitsord, utan det krävs att examinanden har förmågan att tillämpa sina kunskaper; hur långt svaret ska vara och vilket värde det tillmäts beror då främst på elevens egen tankeförmåga.”
”Matematikstudier kräver redan på nybörjarstadiet fokuserat arbete. – Inom matematikstudier är övning en viktig del, för endast genom att öva utvecklas förmågan att tillämpa de teoretiska kunskaperna på ett mångsidigt sätt. När man har tagit till sig hela skolkursen måste man öva genom att göra hundratals räkningsuppgifter. De studentuppgifter man har gett de senaste årtiondena är mycket lämpliga för detta syfte. Det innebär att man inte nöjer sig med att bara skissa på lösningen eller komma på ekvationer, utan att uppgifterna i regel måste utföras ända till slutet. På det sättet utvecklas nämligen även snabbheten och säkerheten i utförandet av räkneuppgifterna, vilket även är till stor hjälp på bland annat matematikprovet.”
”De svar man kommit fram till bör man om möjligt (genom placering eller noggranna ritningar) kontrollera och utvärdera i ljuset av hur sannolika och rimliga de är. Då skulle man inte behöva se sådana svar på proven som att exempelvis tågets gångtid har minskat med 150 % eller att triangeln som är ritad inuti cirkeln har en större yta än cirkeln.”
”Vid själva provtillfället ska man undvika all typ av stress. – När man utför uppgifterna ska man sträva efter att göra en noggrann framställning och att ge fullständiga svar. – På matematikprovet bör alla försöka använda tiden effektivt fram till dess att tiden är slut.”
